BLOGGHORA

Dagens ungdomar är minst sagt kräsna när det kommer till att söka jobb. Det finns en naiv uppfattning bland unga arbetssökande om att deras första jobb kommer att vara kul och trivsamt. Jag vill inte låta pessimistisk, men dessa inbillade tonåringar måste komma till insikt om att de utan erfarenhet och utbildning inte kommer att få något drömjobb med ingångslön på tjugofem tusen.

Det finns inga skitjobb

Till och med de så kallade ”skitjobben” är ju faktiskt svåra att få i dagens lågkonjunktur. ”Skitjobb” är en felbenämning som dagens unga inte har råd att använda. För några veckor sedan pratade jag med en vän om att jag tänkt söka sommarjobb som kökspersonal på McDonald's, hon reagerade med förvåning: ”Nej, vem vill jobba där? Där ska du inte behöva jobba.”. Det handlar inte om att behöva tacka ja till ett jobb på McDonald's, som om det vore något worst-case-scenario, det handlar om att kämpa för att få en anställningsintervju över huvud taget! En anställning är guld värd – vad den än innebär, och det är där många i min ålder har en vriden uppfattning: de tror att jobben är deras att välja, när det i själva verket är jobben som väljer sina anställda, och blir man vald – ja då har man en väldig tur och ska inte tveka på att tacka ja. Det finns inga skitjobb.

Jobb som finns men inte duger

Att neka det enda jobbet man har chans till och säga ”då blir jag hellre utan”, är inget annat än ren bortskämdhet. Telefonförsäljarjobbet är ett klassiskt exempel, många av mina vänner vägrar ens prova på jobbet. Andra är tveksamma och tackar nej i tron om att något bättre arbete ska komma upp. Somliga tar däremot jobbet – i två dagar – sedan säger de upp sig för att det ”inte passade”. Hur tror dessa ungdomar att de ska klara sig ut på arbetsmarknaden i framtiden om de inte har något att skriva i CV:t? Hur tror de att de ska klara sig om de inte ens kan jobba med telefonförsäljning i en vecka? Arbetserfarenhet skapar fler möjligheter i framtiden – något som folk verkar bortse totalt ifrån. Och vad är det för arbetsmoral att skriva på enmånads-kontrakt och sedan säga upp sig två dagar senare för att det inte passade? Dessa oseriösa snorungar bör skämmas! De förtjänar knappt ett jobb.

Allt löser sig inte

En vanlig inställning är att ”allt löser sig”, men sedan står man där på studenten, utan sommarjobb och en strökurs om dinosaurier till hösten. Planen var att flytta till Dublin i vår, men sommarjobbet har inte kommit ännu och det lär inte göra det på Irland heller då trettio procent av befolkningen är arbetslösa och unga människor flyr landet för att hitta jobb i andra länder. Det finns inget strategiskt tänkande. Ungdomar lever i en drömvärld där det finns jobb och pengar åt alla som kommer till en utan att man behöver lyfta ett finger. Men att få jobb är inte lätt. Det finns inte jobb till alla och allt löser sig inte om man inte sliter för det. Det lönar sig inte att försöka lite slappt och halvdant, det krävs kamp för att få arbete.

Arbetsmarknaden är främmande

Många jag känner har aldrig ens sökt ett jobb. De har inte varit inne på Arbetsförmedlingen, inte skickat mejl, ringt samtal eller träffat arbetsgivare. Hälften har haft tur att få nåt litet svartjobb av sina egenföretagande föräldrar, andra hälften har aldrig arbetat. För båda dessa grupper är arbetsmarknaden främmande. Att jobba svart för sina föräldrar kan inte jämföras med att jobba för ”främlingar”, såvida man inte planerar att jobba med pappa hela livet. Det finns en bortskämdhet och lathet i att söka jobbet hos föräldrarna, det är lätt att bli för trygg i det. Det kan skapa rädsla och olust för att gå ut i ”det riktiga livet” om man tidigare fått allt ordnat av föräldrarna. Samma rädsla och olust kan man få om man aldrig haft ett jobb. Ju längre man är arbetslös – desto svårare blir det att skaffa jobb i framtiden, dels mentalt men även eftersom att få vill anställa tjugoåringar som inte har någon arbetserfarenhet över huvud taget.

Klaga inte på lönen

Att det klagas på att första arbetet ger dåligt betalt och skylla på att arbetsgivaren utnyttjar ens arbetskraft är fullkomligt oacceptabelt. Att jämra sig över sjuttio kronor i timmen och tycka att man är värd mer är otroligt pretentiöst. Det är väl självklart att den som saknar erfarenhet inte kan få värsta VD-lönen? Man ska vara glad bara av att ha fått ett jobb. Att erbjuda lärlingsplatser med lägre löner är inte en dum idé då de skulle ge unga någonting otroligt värdefullt: fler arbetstillfällen och mer erfarenhet. Dessutom är det inte helt omöjligt att en lärlingsplats i slutar i en fast heltidsanställning. Visst, lönen skulle bli lägre, men i detta fallet är det mer värdefullt att kunna erbjuda unga jobb över huvud taget. En lysande lösning på ungdomsarbetslösheten.

Det finns jobb, men ingen vill ha dem

Det talas ju mycket om den höga ungdomsarbetslösheten, men samtidigt undrar jag: kunde den varit lägre om unga människor inte vore så lata, bortskämda och kräsna? Folk som tror att jobben kommer serverade på silverfat blir oftast utan arbete. De som söker jobb, men bara söker sådana tjänster som är ”out of their league”, får inte heller någon anställning. Utan anställning förblir även dem som anställs av ett telemarketingföretag men slutar omedelbart. Om inte tonåringarna vore så uppblåsta och inbillade, och insåg att de faktiskt får nöja sig med de ”värsta” jobben, så skulle fler unga anställas. Jag vet till exempel att de finns mycket jobb för unga inom äldrevården och telefonförsäljningsbranschen. Är man under sexton kan man jobba som reklamutdelare. Det kanske inte är arbetslöshet som är problemet - utan arbetslathet.

Det finns ingen arbetsnorm

I många umgängeskretsar finns det ingen norm om att man ska ha arbete. Det är de få som har arbete som sticker ut, istället för tvärt om. Jag ser på allvar med det. Om det inte finns något typ av ideal som säger att alla bör jobba, så nöjer sig folk med att leva på studiebidrag. Förr gav sig ungdomar ut i arbetslivet direkt efter gymnasiet. Inte sällan jobbade de extra under studieåren. Idag är det mer sällsynt att gymnasieelever har arbete vid sidan om skolan – folk är så lata att de knappt gör läxorna ordentligt – hur ska de dessutom orka jobba på eftermiddagar och helger?

Ungdomarna måste vakna till, komma ut ur bubblan och möta den "brutala" verkligheten: första jobben kan inte vara kul. De ska inte vara kul. Och det krävs mycket ihärdighet och entusiasm, bara för att få ett ”skitjobb”. Får man ett jobb i dagens läge är det dags att jubla, även om det är som äldrevårdare eller försäljare. Lathet leder ingen vart i livet.

SKÖNHETSIDEAL Det finns en stark dubbelmoral i dagens sociala medier. Ena veckan skriver tjejtidningarna sensmoraliska reportage om anorexi, bulimi och samhällets sjuka smalideal. Andra veckan säger rubrikerna på framsidan någonting i stil med ”Bli smal till sommaren – 5 dieter som funkar”, ”Bästa metoderna för att rasa i vikt” eller ”Få en snygg kropp till bikinisäsongen”. De allvarsamma reportagen om hur hemskt det är med ätstörningar tappar helt och hållet trovärdigheten när nästa veckas heta ämne indirekt uppmuntrar till det.

Jag tror att jag börjar förstå dagens journalistik – den handlar inte om något annat än att tillfredsställa läsaren, inte för att den ens gör det, men det finns så många tidningar som bara skriver ren, innehållslös smörja. Smörja som tyvärr väcker intresse hos många unga och inte bidrar till annat än okunskap och trångsynthet. För att inte tala om vilken självförtroendetjuv den kan vara mot den utseendefixerade generationens tonåringar. Problemet är att journalisterna skriver denna skit av en anledning – vi är så många som lockas av den. Frågan är: varför? Finner vi verkligen njutning i att läsa om den senaste bantningsmetoden som alla bara måste prova? Mår vi verkligen bättre av att ständigt prackas på med skönhetsspecialer som ska lära oss hur vi kan bli vackra och utseendemässigt dugliga? Nog inte, nä. Men varför fortsätter vi då lockas av dessa rubriker och läsa reportagen?

Det finns ett stort frågetecken i vår hatkärlek till utseendefixeringen. Samtidigt som vi hatar och kritiserar den, finns den inom oss som någonting fundamentalt. Den plågar och driver oss på samma gång. Driver oss till vansinne och otillräcklighetskänslor. Hur kan någonting så ångestladdat ändå tilltala oss?

Det finns en strävan, en längtan – en ångest inom oss att bli vackra. Vi har blivit så påverkade av omvärldens ideal att kraven utifrån krälat sig in på insidan och sugit fast sig som en smäck i benmärgen på oss. Kravet, målet, viljan och längtan att se bra ut har blivit en del av oss – vi är hjärntvättade och kan inte längre rå för det. Vi är däremot fullt medvetna om hur fel det är och skriver gärna arga krönikor om det – gör vi det av moraliska principer? Vi älskar att kasta paj på dom som är besatta av sitt utseende. Vi tycker att det är sjukt fel och himla synd. Men när det kommer till oss själva – är inte vi precis likadana?

Det där med utseende är svårt. Hur utseendefixerad får man vara egentligen? Var går gränsen? Är det när man sminkar sig eller använder blekande tandkräm? När man plattar håret eller har högklackat? Eller är det snarare när man själv börjar känna sig pressad och få ångest? När ens självkänsla börjar brytas ner och man stoppar fingrarna i halsen efter tårtkalaset? Det måste ju finnas någon sorts balans. Det är klart att man ska få bära läppstift och fixa frisyren. Det är klart att man ska få vara smal. Men det finns en överdriven och närmast sjuklig skönhetshets i journalistiken, TV-serierna, reklamen och samhället i största allmänhet. Det är en balansgång mellan skönhet som ett lättsamt intresse och skönhet som ett standardiserat samhällskrav som får människor att må skit. Skönhet som intresse innehåller dock en hel del problematik i sig – reportaget om håruppsättningar får ju inte locka mer än reportaget om kvinnoförtrycket i mellanöstern. Det vore synd om smink, hår och mode var de svenska ungdomarnas största passion, medan Irans regering avrättar homosexuella på löpande band. Jag menar bara att det är viktigt att unga engagerar sig i sånt som verkligen är viktigt, eller åtminstone är medvetna om vad som händer i världen och inte bara uppfylls av allt som har med skönhet att göra. Det är lätt att fastna i den rosaglittriga välfärdsbubblan där 3 kg för mycket kroppsfett är det största problemet. Som sagt, det är en balansgång.