Samhällets hatkärlek till skönhetsidealet
SKÖNHETSIDEAL Det finns en stark dubbelmoral i dagens sociala medier. Ena veckan skriver tjejtidningarna sensmoraliska reportage om anorexi, bulimi och samhällets sjuka smalideal. Andra veckan säger rubrikerna på framsidan någonting i stil med ”Bli smal till sommaren – 5 dieter som funkar”, ”Bästa metoderna för att rasa i vikt” eller ”Få en snygg kropp till bikinisäsongen”. De allvarsamma reportagen om hur hemskt det är med ätstörningar tappar helt och hållet trovärdigheten när nästa veckas heta ämne indirekt uppmuntrar till det.
Jag tror att jag börjar förstå dagens journalistik – den handlar inte om något annat än att tillfredsställa läsaren, inte för att den ens gör det, men det finns så många tidningar som bara skriver ren, innehållslös smörja. Smörja som tyvärr väcker intresse hos många unga och inte bidrar till annat än okunskap och trångsynthet. För att inte tala om vilken självförtroendetjuv den kan vara mot den utseendefixerade generationens tonåringar. Problemet är att journalisterna skriver denna skit av en anledning – vi är så många som lockas av den. Frågan är: varför? Finner vi verkligen njutning i att läsa om den senaste bantningsmetoden som alla bara måste prova? Mår vi verkligen bättre av att ständigt prackas på med skönhetsspecialer som ska lära oss hur vi kan bli vackra och utseendemässigt dugliga? Nog inte, nä. Men varför fortsätter vi då lockas av dessa rubriker och läsa reportagen?
Det finns ett stort frågetecken i vår hatkärlek till utseendefixeringen. Samtidigt som vi hatar och kritiserar den, finns den inom oss som någonting fundamentalt. Den plågar och driver oss på samma gång. Driver oss till vansinne och otillräcklighetskänslor. Hur kan någonting så ångestladdat ändå tilltala oss?
Det finns en strävan, en längtan – en ångest inom oss att bli vackra. Vi har blivit så påverkade av omvärldens ideal att kraven utifrån krälat sig in på insidan och sugit fast sig som en smäck i benmärgen på oss. Kravet, målet, viljan och längtan att se bra ut har blivit en del av oss – vi är hjärntvättade och kan inte längre rå för det. Vi är däremot fullt medvetna om hur fel det är och skriver gärna arga krönikor om det – gör vi det av moraliska principer? Vi älskar att kasta paj på dom som är besatta av sitt utseende. Vi tycker att det är sjukt fel och himla synd. Men när det kommer till oss själva – är inte vi precis likadana?
Det där med utseende är svårt. Hur utseendefixerad får man vara egentligen? Var går gränsen? Är det när man sminkar sig eller använder blekande tandkräm? När man plattar håret eller har högklackat? Eller är det snarare när man själv börjar känna sig pressad och få ångest? När ens självkänsla börjar brytas ner och man stoppar fingrarna i halsen efter tårtkalaset? Det måste ju finnas någon sorts balans. Det är klart att man ska få bära läppstift och fixa frisyren. Det är klart att man ska få vara smal. Men det finns en överdriven och närmast sjuklig skönhetshets i journalistiken, TV-serierna, reklamen och samhället i största allmänhet. Det är en balansgång mellan skönhet som ett lättsamt intresse och skönhet som ett standardiserat samhällskrav som får människor att må skit. Skönhet som intresse innehåller dock en hel del problematik i sig – reportaget om håruppsättningar får ju inte locka mer än reportaget om kvinnoförtrycket i mellanöstern. Det vore synd om smink, hår och mode var de svenska ungdomarnas största passion, medan Irans regering avrättar homosexuella på löpande band. Jag menar bara att det är viktigt att unga engagerar sig i sånt som verkligen är viktigt, eller åtminstone är medvetna om vad som händer i världen och inte bara uppfylls av allt som har med skönhet att göra. Det är lätt att fastna i den rosaglittriga välfärdsbubblan där 3 kg för mycket kroppsfett är det största problemet. Som sagt, det är en balansgång.
