Klichéer tar över svensk TV
Är det bara jag som lagt märke till TV-Sveriges nya lökighet? Programmen på våra TV-kanaler börjar mer och mer likna dem i USA, något som blir allt tydligare. Det smöriga sensmoralfenomenet var någonting jag trodde inte fanns på kartan för de svenska TV-producenterna - oj så fel jag hade. Klichén är tillbaka och Svensk TV framstår som mer oseriös än någonsin.
Som jag skämdes när jag för några dagar sedan råkade se TV4:s nya show "Kvällen är din". "Lina är femton år och verkar som en glad, välmående tjej som alltid är snäll mot alla - som vilken tonåring som helst! Men det var inte många som visste, att Lina bar på en mörk tung hemlighet som fick henne att må dåligt - hennes pappa var alkoholist och kom alltid hem full på kvällarna. Stackars Lina, hon som är så god! För att ställa allting till rätta ska vi se till att hennes livsdröm går i uppfyllelse, hon ska få träffa sina största idoler: nämligen killarna från One Direction". Linas mamma: "Lina förtjänar verkligen det här efter allt hon stått ut med." SNYFT SNYFT BO HOO! Lökighet à la Extreme Home Makeover (fast i TV-studiomiljö med 50-åriga Lena PH som står och skriksjunger till sin nya, hippa houselåt i en neonfärgad klänning och för mycket läppglans till eftertexterna).
Eller Kanal 5:s nya indredningsprogram: Sofias Änglar. Här snackar vi verkligen Extreme Home Makeover i förssvenskad version. Programledaren Sofia går runt i förorterna och besöker familjer som har det jobbigt för att nån har dött eller ett barn har en cp-skada. För att trösta och göra familjens "tragiska situation" lite bättre förvandlar Sofia (eller snarare ett gäng snickare) familjens koja till ett drömslott. "DET ÄR DET MINSTA VI KAN GÖRA FÖR DEM".... Gråt gråt snyft snyft, OMG.
Till och med SVT försökte göra en fruktansvärd situation till någon absurd, kommersiell klichéskit. Och det här var den värsta tabben av dem alla! Det var i talkshowen Hübinette som två Utöya-ungdomar blev intervjuade. Dessa två ungdomar hade råkat träffas under attentatet när de båda flydde från ön genom att simma och blivit ett par efter den fruktansvärda händelsen. Och jävla Karin Hübinette var ju inte ett dugg intresserad av någonting annat än faktumet att "DE FUNNIT KÄRLEKEN I DET TRAGISKA". "TACK VARE DENNA HÄNDELSEN" var det till och med någon som sa. Jävla idioter. Varför försöka hitta något romantiskt i detta massmord? VARFÖR är TV så besatta av att ha en ytlig, klyschig story om två människor som möts och förälskar sig när deras 70 vänner blir brutalt ihjälskjutna? Att "försöka se det positiva i det negativa" är ju så absurt opassande, fullständigt idiotiskt!
Jag kommer aldrig att se charmen i att försöka glorifiera hemska händelser och dysfunktionella familjerelationer genom att försöka lura i TV-publiken att "allt blir ok igen så länge man får ett nytt hus med fina tapeter eller får träffa ett jävla pojkband". Klichéer som dessa äcklar mig faktiskt och jag förstår inte att Svensk TV sjunkit till den här nivån. Usch.
Som jag skämdes när jag för några dagar sedan råkade se TV4:s nya show "Kvällen är din". "Lina är femton år och verkar som en glad, välmående tjej som alltid är snäll mot alla - som vilken tonåring som helst! Men det var inte många som visste, att Lina bar på en mörk tung hemlighet som fick henne att må dåligt - hennes pappa var alkoholist och kom alltid hem full på kvällarna. Stackars Lina, hon som är så god! För att ställa allting till rätta ska vi se till att hennes livsdröm går i uppfyllelse, hon ska få träffa sina största idoler: nämligen killarna från One Direction". Linas mamma: "Lina förtjänar verkligen det här efter allt hon stått ut med." SNYFT SNYFT BO HOO! Lökighet à la Extreme Home Makeover (fast i TV-studiomiljö med 50-åriga Lena PH som står och skriksjunger till sin nya, hippa houselåt i en neonfärgad klänning och för mycket läppglans till eftertexterna).
Eller Kanal 5:s nya indredningsprogram: Sofias Änglar. Här snackar vi verkligen Extreme Home Makeover i förssvenskad version. Programledaren Sofia går runt i förorterna och besöker familjer som har det jobbigt för att nån har dött eller ett barn har en cp-skada. För att trösta och göra familjens "tragiska situation" lite bättre förvandlar Sofia (eller snarare ett gäng snickare) familjens koja till ett drömslott. "DET ÄR DET MINSTA VI KAN GÖRA FÖR DEM".... Gråt gråt snyft snyft, OMG.
Till och med SVT försökte göra en fruktansvärd situation till någon absurd, kommersiell klichéskit. Och det här var den värsta tabben av dem alla! Det var i talkshowen Hübinette som två Utöya-ungdomar blev intervjuade. Dessa två ungdomar hade råkat träffas under attentatet när de båda flydde från ön genom att simma och blivit ett par efter den fruktansvärda händelsen. Och jävla Karin Hübinette var ju inte ett dugg intresserad av någonting annat än faktumet att "DE FUNNIT KÄRLEKEN I DET TRAGISKA". "TACK VARE DENNA HÄNDELSEN" var det till och med någon som sa. Jävla idioter. Varför försöka hitta något romantiskt i detta massmord? VARFÖR är TV så besatta av att ha en ytlig, klyschig story om två människor som möts och förälskar sig när deras 70 vänner blir brutalt ihjälskjutna? Att "försöka se det positiva i det negativa" är ju så absurt opassande, fullständigt idiotiskt!
Jag kommer aldrig att se charmen i att försöka glorifiera hemska händelser och dysfunktionella familjerelationer genom att försöka lura i TV-publiken att "allt blir ok igen så länge man får ett nytt hus med fina tapeter eller får träffa ett jävla pojkband". Klichéer som dessa äcklar mig faktiskt och jag förstår inte att Svensk TV sjunkit till den här nivån. Usch.
Bäst på TV för tillfället
Ringer - TV11. Gossip Girl möter CSI. Glamour möter våld. Sarah Michelle Gellar möter sin identiska tvillingsyster. Lögner, spänning, relationer och cliffhangers - Ringer har allt som en njutbar TV-serie ska ha.Desperate Housewives - Kanal 5. Även om denna serie inte längre är lika bra som den var när man var femton bast så går den inte att sluta titta på. Jag vet inte om jag har blivit äldre och fått högre krav eller om serien faktiskt försämrats, men på något vis så är Desperate Housewives ändå en serie som inte går att förråda. Jag tror att det måste vila en förbannelse över Wisteria Lane.
Karatefylla - TV6. Shit vad jag älskar svenskarnas nya humor. Den är så utflippad, barnslig och fullkomligt underbar. Karatefylla är sjuk i huvudet och om den inte får dig att skratta så är du väldigt tråkig.
Den sista dokusåpan - TV3. Skådespeleriet är medvetet urdåligt och jag älskar det. Även om en del "skådisar" är så dåliga att de knappt klarar av detta medvetet dåliga skådespeleri så är det ett underbart koncept. Det SKA liksom vara B. Fjantigheten blir på något vis genial. Jag skulle vilja dra paralleller till Scary Movie då jag ser många likheter; både i det ironiska skådespeleriet men även i den utflippade kombinationen av skräck och humor. Att dessutom driva med hela dokusåpa-konceptet tycker jag är skitsmart. Himla kul program helt enkelt.
Buffy the Vampireslayer - TV11. Sarah Michelle Gellar igen. Prisa alla kanaler som visar Buffy på eftermiddagarna alltså. Detta är ju en fantastisk kultserie som ingen får ha missat. Hela min barndom har jag dyrkat Buffy the Vampireslayer och aldrig tänker jag sluta. Grey's Anatomy - Kanal 5. Vad ska man säga? Jag gråter ungefär två gånger per avsnitt.
Real Housewives of Beverly Hills - Denna dokusåpa är så meningslös att den faktiskt är sevärd. Förhoppningsvis kan den ge omvärlden en uppfattning om hur dumma i huvudet och inskränkta vissa amerikanska överklasskärringar är. "Patetiskt underhållande" är kanske ett passande uttryck.
5 moderna rysare alla skräckälskare bör se
1. Paranormal Acticity (2007). Det har varit heta diskussioner kring om denna, eller snarare dessa, filmer är sevärda skräckfilmer. Jag tycker absolut det. Amatörfilmad skräck har blivit en helt egen genre och enligt mig själv är det här snäppet läskigare än The Blair Witch Project.
2. REC (2007). Amatörfilmat igen. Fast den här gången är det zombies istället för spökdemoner. Och så talas det spanska också. Mycket otäckt för att vara zombiefilm måste jag säga. Dawn of the dead och 28 dagar senare är helt andra grejer, REC är någonting för sig. Och slutscenen är inte nådig...
3. Barnhemmet (2007). När en skräckfilm är vara spännande, gripande, genomtänkt och otroligt obehaglig på samma gång - då är den som bäst. Liksom REC är denna film också på spanska, men fler likheter än så hittar man inte. Barnhemmet är en skräckfilm som passar alla filmälskare generellt.
4. Signs (2002). Ailienfilm när den är som mest hårresande. The Fourth Kind är visserligen också mycket obehaglig, men om man förväntar sig att verkligen SE utomjordingarna så är det Signs man ska titta på.
5. Frágiles (2005). Eller Från andra sidan som den svenska titeln lyder. Jag trodde att bra skräckfilm i barnsjukhusmiljö var en utopi. En sådan idé som låter grym i teorin men inte blir lika kul i praktiken. Well, jag hade fel. Frágiles var min näst första skräckfilm efter The Shining och snacka om att jag blev skraj.
2. REC (2007). Amatörfilmat igen. Fast den här gången är det zombies istället för spökdemoner. Och så talas det spanska också. Mycket otäckt för att vara zombiefilm måste jag säga. Dawn of the dead och 28 dagar senare är helt andra grejer, REC är någonting för sig. Och slutscenen är inte nådig...
3. Barnhemmet (2007). När en skräckfilm är vara spännande, gripande, genomtänkt och otroligt obehaglig på samma gång - då är den som bäst. Liksom REC är denna film också på spanska, men fler likheter än så hittar man inte. Barnhemmet är en skräckfilm som passar alla filmälskare generellt.4. Signs (2002). Ailienfilm när den är som mest hårresande. The Fourth Kind är visserligen också mycket obehaglig, men om man förväntar sig att verkligen SE utomjordingarna så är det Signs man ska titta på.
5. Frágiles (2005). Eller Från andra sidan som den svenska titeln lyder. Jag trodde att bra skräckfilm i barnsjukhusmiljö var en utopi. En sådan idé som låter grym i teorin men inte blir lika kul i praktiken. Well, jag hade fel. Frágiles var min näst första skräckfilm efter The Shining och snacka om att jag blev skraj.