Satanism

Church of Satans 9 yttranden:

1. Satan representerar hängivelse, istället för återhållsamhet!

2. Satan representerar livskraftig existens, istället för andliga önskedrömmar!

3. Satan representerar obefläckad visdom, istället för hycklande självbedrägeri!

4. Satan representerar godhet mot de som förtjänar den, istället för kärlek bortkastad på otacksamma!

5. Satan representerar hämnd, istället för att vända andra kinden till!

6. Satan representerar ansvar åt de ansvarsfulla, istället för omtanke för psykiska vampyrer!

7. Satan representerar människan som vilket djur som helst, ibland bättre men oftare värre än de som går på alla fyra, och som, på grund av sin "gudomliga andliga och intellektuella utveckling", har blivit det grymmaste djuret av alla!

8. Satan representerar alla av de så kallade synderna, eftersom de alla leder till fysisk, mental eller känslomässig tillfredsställelse!

9. Satan har varit den bästa vän kyrkan någonsin haft, då han hållit den rullande alla dessa år


Men en satanist kan även synda.

1. Dumhet - Samhället frodas av dumhet. Media främjar kultuverad dumhet. Genomskåda knepen.
2. Anspråksfullhet - Var inte pretentiös. Idag får alla känna sig som höjdare, vare sig de förtjänar det eller ej.
3. Solipsism - Förvänta dig inte att folk ser på saker och ting som du. Förvänta dig ingen respekt. Behandla andra så som dem behandlar dig.
4. Självbedrägeri - Hylla inte de heliga kor som du förväntas hylla. Självbedrägeri är bara ok när det är medvetet och roligt, men då är det inte självbedrägeri.
5. Anpassa sig till flocken - Anpassa dig bara till andras önskemål om du tjänar på det. Låt inte någon bestämma över dig. Var inte en slav under någon.
6. Brist på perspektiv - Förlora aldrig sikt på vem du är. Se mönster och få alla bitar på plats. Låt dig inte påverkas av massornas krav - du står på en högre nivå.
7. Glömska av forna ortodoxer - Vi förväntas hylla den nya intelligensen hos "skaparen" och glömma originalet, den grymma guden som dödade människor i syndafloder.
8. Motproduktivt högmod - Kasta inte ut barnet med badvattnet. Kompromiss kan vara bra.
9. Brist på estetik - Estetiken är ett viktigt redskap för magisk effektivitet. Det är personligt och speglar ens natur.
Jordens 11 satanistiska lagar:
1. Ge inte åsikter eller råd utan att vara tillfrågad.
2. Prata inte om dina bekymmer inför dem som ej vill höra.
3. När du är i någon annans hem: visa respekt.
4. Om en gäst i ditt hem irriterar dig: visa ingen bamhärtighet.
5. Gör inga sexuella närmanden om du ej fått parningssignal.
6. Ta ej nåt som ej tillhör dig såvida du ej blir ombedd att lätta honom från det.
7. Erkänn magins makt om du använt den med framgång, annars förlorar du allt.
8. Klaga inte på nåt vilket du själv ej behöver underkasta dig.
9. Skada inte små barn.
10. Döda ej icke-mänskliga djur om inte i försvar eller för föda.
11. När du befinner dig på öppet territorium, stör ingen. Om någon stör dig, be honom sluta. Om han ej slutar, gör slut på honom.

Att definiera "sekt"
Skillnaden mellan begreppen sekt, kult, religion och trossamfund är ganska vag. Någonting som ofta skiljer en sekt från en religion är att religionen är någonting man kan ”födas in i”, medan en sekt ofta är någonting som man frivilligt går med i. Sekter är ofta medvetna minoriteter och har en ideologi som skiljer sig ganska markant från samhällets vanligaste riktlinjer. Begreppet ”sekt” har, i vårt sekulariserade samhälle, fått mer eller mindre svordomskaraktär. Att definiera dessa enskilda ord på ett exakt sätt är egentligen ganska oväsentligt. Att gå in i på specifika läror för att finna feltolkningar och brister är också ganska onödigt. Mest betydelsefullt är hur gruppen ser på människan, hur människor behandlas och påverkas. Det är när en religion inverkar negativt på människors välbefinnande som man kan avgöra om det finns en destruktivitet. Det är då ordet ”sekt” verkligen blir ett skällsord.

Church of Satan & LaVey
Church of Satan är en satanistisk rörelse grundad i San Fransisco 1966. Detta var den första officiella satanistkyrkan. Grundaren hette Anton LaVey och föddes 1930 i Chicago. Familjen flyttade till San Fransisco kort efter Antons födelse. Anton hade ett intresse för musik och litteratur. Han ansåg sig vara kraftigt influerad av mörk litteratur, ockultism, paranormala legender, skräck, science fiction, film noir (svartvita kriminalfilmer) och tysk expressionism (film). LaVeys satanistiska ideologi går att se ur olika intressanta infallsvinklar:

Filosofi & psykologi
Jag kan se kopplingar mellan den satanistiska tron och andra kända filosofier. Man förstår att LaVey var tydligt influerad av författaren/filosofen Friedrich Nietzsche som kritiserade kristendom och moralitet och framförde ett idéer om övermänniskan, nihilism och viljans makt. Även Charles Darwins tankar om "survival of the fittest" - alltså de starkas överlevnad och de svagas undergång - tycks ha influerat LaVey. Church of Satan anser att det stenhårda jämlikhetstänket handikappar samhället och hindrar människans utveckling. De anser att det är dags att "återigen etablera de skickligas välde över idioterna". Det är inte heller omöjligt att se likheter mellan LaVeys ideologi och Sigmund Freuds teorier om människans undermedvetna aggressioner och sexuella begär. Människan har ett djuriskt inre av vilda drömmar och överlevnadsinstinkter. LaVey-satanister tror inte på magi men har ritualer som utövas med ett metalt terapeutiskt syfte, lite som meditation. "Carpe Diem" som en annan filosof sa, är något satanisterna verkar ha tagit efter. De vill fokusera på sin egen existens, livet här och nu. Efter döden finns ingenting - därför är det lika bra att ta för sig och njuta av livet när man väl lever.
Politik & samhälle
Jag kan inte låta bli att dra kopplingar mellan satanism och politik. Church of Satan känns i allmänhet som en väldigt liberal rörelse. Individualismen och frihetstänket liknar på många sätt den liberala synen. Alla skapar sin egen situation och alla måste ansvara för sig själva. Det finns och kommer alltid att finnas en slags hierarki i samhället. Vissa lyckas bättre än andra, det är en struktur som alltid funnits och som är naturlig (darwinism). Om man jämför den satanistiska rörelsen med tex typiska kristna sekter handlar sekterna oftast om att hålla ihop, ha en stark gemenskap och ställa upp för varandra. Allt ska vara rättvist och alla ska få lika mycket av kakan. Det liknar en slags kommunism. Resultatet kan bli att det finns en ledare som bestämmer över alla. Människorna blir som myror utan fri vilja och ett eget liv. Alla ska vara delaktiga i det stora hela och individens frihet tas bort. Satanisterna tänker helt tvärt om. Man är sin egen gud, man sköter sig själv och bestämmer över sig själv. Detta kan visserligen också få sina konsekvenser. Att bara tänka på sig själv kan leda till att man blir hänsynslös mot andra och gör livet dåligt för alla utom en själv. Var går gränsen egentligen?

Protest & symbolik
Church of Satan är inte egentliga djävulsdyrkare. De ser inte djävulen som en existerande ande eller gud. Tvärt om. LaVeys satanism sätter sig emot allt som har med övernaturlig tro att göra. Det är inte värt att slösa tid på sånt hittepå, menar de. Satan används mer som en symbol för protest, som en motsats till den kristna kyrkans gudstro. Kristendomens prat om moraliska förpliktelser, synden, himlen, helvetet, att inte vara materialistisk och att stå emot frestelser och begär - det gillade inte LaVey. Han menade att den kristna moralen och rädslan för synden begränsar människan. Att man själv ska låta bli att leva i lyx för att andra har det dåligt, det är inte rättvisa. Satanisterna säger nej till "kristendomens hyckleri" och är sina egna gudar istället. Man skulle kunna kalla dem för rebeller. - Men varför kallar de sig för satanister om de inte dyrkar någon djävul då? Det kan man fråga sig. Jag skulle tro att LaVey gärna ville vara så provocerande som möjligt. Det är ett bra PR-trick att göra folk upprörda. Satan representerar allt det där som kristendomen avskyr.
Media & musik
Det finns många artister inom hårdrock och metal som inspirerats av LaVeys satanism. Marilyn Manson är en av dem som varit väldigt öppen med sin beundran för ideologin. I sina musikvideos, på konserter och i låtttexter har han använt sig av många typiska symboler och budskap tagna från satanismen. Han har även blivit mycket kritiserad för saker han har gjort. På 90-talet gick det många rykten om MM. Till exempel att han kastat ut hundvalpar i publiken och sagt att han inte skulle börja spela förrän valparna var döda. Black Sabbaths sångare Ozzy Osbourne som också ibland förknippas med satanism, har dock anklagats för exakt samma sak. Det förekom över huvud taget ganska mycket "hype" kring satanism på 90-talet, ofta i samband med att nya metalband och kontroversiella rockartister blev kända. Tonåringar färgade håret svart, bar nedåtvända kors och stack och "moshade" på metalkonserter - föräldrarna antog att de blivit dödsdyrkande satanister. Efter att ha tittat på gamla talkshows från den tiden verkar det lite som att det fanns en överdriven rädsla för detta nya, rebelliska beteende. Många intervjuer får en också att förstå att satanismen i många fall är missförstådd och uppmärksammad ur en felaktig synvinkel. Även på den tiden gillade medierna att göra en höna av en fjäder och behövde därför granskas kritiskt. Bara för att man är satanist betyder det inte att man dyrkar djävulen, döden och sadism.
Är Church of Satan en sekt?
Om Church of Satan ska bedömas som en sekt eller inte är lite svårt att ge ett rakt svar på. Rörelsen är visserligen en minoritet och deras tankegångar om egoism och själviskhet strider minst sagt mot de vanliga riktlinjerna inom religion. Bara namnet "satan-ism" klingar ju säkerligen inte så bra hos de flesta, åtminstone inte vid första intrycket. Men om man tittar närmre på LaVeys satanism märker man nog att alla fördomar inte riktigt stämmer. För mig är en sekt en ganska stängd grupp med stark sammanhållning. Hemliga möten, mystiska ritualer, ledare som betraktas som gudar och diffus information till omvärlden, känns typiskt för sekter. Men inom LaVeys satanism hittar vi inte så mycket av detta. Rörelsen (Church of Satan) känns ganska öppen med sin ideologi på det viset att informationen på deras hemsida är väldigt tydlig och förklarande. De verkar inte så inskränkta som man kanske kan tro. Texterna de skriver gör upp med fördomar och ger faktiskt ganska konkreta, förståeliga argument till varför de tror och känner som de gör. Även om layouten på hemsidan inte är världsbäst, så känns innehållet professionellt och… humant och intelligent. Samtidigt hade jag ganska låga förväntningar innan jag började läsa.
LaVeyans verkar ha ett sådant individualistiskt tankesätt att jag har svårt att föreställa mig en stark "sektkaraktäristisk" gemenskap. På ett sätt kan detta vara negativt eftersom att med själviskhet istället för en gemenskapstanke kan en rörelse nog bli ganska kärlekslös. Om folk bara tänker på sig själva, vad finns det då för mening med att ens bilda samfund? Samtidigt tror jag att det individualistiska tänkandet som kan "rädda" LaVey- satanismen från att bli en sekt. Rörelsen förespråkar individuellt tänkande, handlande och självkontroll - alltså även självständigt tänkande - vilket jag tror kan bidra till kritisk förmåga. Många sekter verkar vilja att medlemmarna ska lämna sitt gamla liv och bli en del av en helhet - fungera som komponenter i ett stort hjul. Man är förpliktigad att ställa upp för gruppen och får inte samma möjlighet att bestämma över sig själv. Ur ett politiskt perspektiv är satanismen liberal medan många sekter verkar ha samma tänk och struktur som ett kommunistiskt samhälle. Satanismen vill ha frihet åt individen - men har de individualistiska tankegångarna gått över styr? Frihet och rätten att bestämma över sig själv är ju bra, men hör det verkligen ihop med själviskhet? Är individualism bara en ursäkt för att satanister ska kunna vara hänsynslösa och förstöra för andra människor? För att de ska kunna leva egoistiskt och aldrig behöva tänka på andra eller ha ett samvete? För i så fall låter inte satanismen lika kul längre.
Fördomar & kontroversialitet
Man ska ha klart för sig att det finns tre typer av satanism. LaVeys satanism är den som det finns minst misstankar kring angående SRA. LaVeys satanism verkar ganska missförstådd. Den dras under samma kam som de få satanistiska sekter som faktiskt utövar hemska ritualer. Det är dessa få händelser som gett upphov till de fördomar som finns. Om man tittar närmre på LaVeys satanism handlar den faktiskt mycket om politik, filosofi och psykologi. Det handlar om samhällskritik och kritik av religion som fenomen snarare än djävulsdyrkan och död. Den är provocerande, men det betyder inte att den menar någonting ont i grunden. Vi vet ju faktiskt att kontroversialitet ofta kommer med ett budskap eller som en protest mot någonting annat. Satanismen har ett budskap precis som Marilyn Mansons låttexter eller Lady Gagas köttklänning har det. Att provocera är egentligen ett ganska smart sätt att nå fram och få ut sin samhällskritik eller idé. Det negativa är att man lätt får en felaktig stämpel som aldrig kan suddas ut. Ibland är samhället för trångsynt för att läsa mellan raderna och förstå vad någonting verkligen betyder.
Andra typer av satanism
En annan typ av satanism skulle antingen kunna kallas för black metal-satanism. Den består av personer som har black metalmusik som gemensam nämnare. Dessa satanister hyllar inte egoismen, som LaVey, utan istället död, destruktivitet och agressioner. De dyrkar även Satan som någonting övernaturligt – de är så kallade teistiska sataister. Till skillnad från LaVey-satanister är det vanligare att se black metal-satanister i brottsstatistiken. Somliga medlemmar har ett antal gånger fällts för misshandel, våldtäkter och sexuella övergrepp, även mord. 1988 dömdes två black metal-satanister i Sverige. De tillhörde gruppen Misantropiska Lucifer (MLO) och dömdes till 10 års fängelse för mord. MLO kallar sig nu Temple of the Black Light (TOTBL). Det är svårt att hitta information om hemliga rörelser som TOTBL, men enligt Wikipedia har de en inriktning mot en så kallad kaosgnosticism. Kaosgnosticism är en andlig satanistisk inriktning som framför idéer om att universum är ett kaos där ingenting är förutbestämt. Ritualer och magi är inte ovanligt.

Andra satanistiska grupper består av hemliga sällskap som då och då avslöjas när de syns i brottsstatistiken – eller när avhoppare/överlevare berättar om sällskapens ritualer. Dessa grupper är extremt slutna och satanismen används som en ren ursäkt för sadism och pedofili. Hemlighållandet av dessa sällskap är så hårt att många betvivlar dess existens. Faktum är dock att fällande domar och tekniska bevis finns mot sådana grupper, i många länder. I några fall har erkännanden förekommit. 1993 erkände fyra grekiska satanister att de torterat, våldtagit och mördat en 14-årig flicka och en 27-årig kvinna enligt en ritual.
"Satanic ritual abuse, SRA, är ett begrepp för vålds- och sexualbrott som påstås ha satanistiska motiv. Under 1980-talet och 1990-talet drabbades delar av västvärlden, framför allt USA och Storbritannien, av den så kallade SRA-hysterin, en moralpanik med tron på att hemliga organisationer av djävulsdyrkare bland annat infiltrerade samhället, styrde världen, kidnappade spädbarn med mera. Termen SRA syftar på djävulsdyrkares systematiska kidnappningar av spädbarn och offrandet eller sexuellt utnyttjande av dessa, men omfattar även andra brottsfall. Under 1990-talet publicerade Kenneth Lanning ett flertal studier vid FBIs beteendevetenskapliga enhet om den grova överdriften angående Satanic ritual abuse. Kenneth Lannings rapporter visade bland annat att kidnappningar av spädbarn och ritualmord på intet sätt var vanligare inom satanismen än inom andra religioner och trosuppfattningar och att det fanns få eller inga bevis på att någon utbredd form av Satanic Ritual Abuse någonsin ägt rum." Källa: Wikipedia
Intervju med satanist

1. Vilken sorts satanism tillhör du?
La Vey- satanismen.

2. Varför valde du att ansluta dig till satanismen?
Jag valde inte att bli det, jag har alltid varit det men upptäckte det först för sex år sedan. 

3. Hur utövar du din tro? Finns det några speciella högtider? Hur ser det ut i vardagen?
Sysslar inte med ritualer och har ingen högtid för att ”hylla” satan, den viktigaste högtiden för en satanist är ens födelsedag.
Angående vardagen så bemöter jag folk i min omgivning på det sättet att jag håller mig utanför situationer som kan leda till konflikter, t.ex. genom att inte konfrontera folk som inte har mina åsikter – det gör mig ingen nytta. 

4. Hur skulle du förklara satanism?
Den sortens satanism jag tillhör, LaVey satanismen, är en religion/filosofi där det går ut på att sätta sig själv i första hand, och att inte tillbe någon högre makt. Det är i princip motsatsen till kristendomen och det är därför vi kallar oss för satanister. Satan betyder på hebreiska motståndare, och i detta fallet då motståndare till ”Gud” som auktoritet. 

5. Vad tycker du om medias framställning av satanismen?
Folk får tro vad de tror. Tror de fel har jag inget emot det. Jag tar inte ansvar inför andra människor oförstånd.

6. Utövas det några ritualer i din satanism?
Ja det finns ritualer, men de handlar mest om att reda ut känslor inombords. Om jag t.ex. är jätteförbannad på någon kan jag få bort de känslorna genom att ha en ritual där jag symboliskt i fantasin mördar personen. På så sätt försvinner de jobbiga känslorna som hindrar mig från att må bra och vara glad. Jag själv har dock aldrig gjort den här ritualen, då jag aldrig känt att jag velat mörda någon. 

7. #6 Satan representerar ansvar åt de ansvarsfulla, istället för omtanke för psykiska vampyrer!” (Ur Church of Satans satanistiska lagar) Vad menas egentligen med "psykiska vampyrer”?
Personer som försöker suga ut livsglädjen från en på olika sätt. Dessa bör exponeras. 

8. Hur ser du/LaVey-satanister på magi (som ofta förekommer i ursprungliga satanismen)?
Jag själv uppfattar magin som psykologi ungefär. Man kan manipulera sin omgivning eller sitt sätt att tänka för att på så sätt få förändringar som passar bättre med sin inre vilja. Det finns många som förkastar idén om magi, fast merparten tror jag seriöst brukar den.

Ungomsvärlden lider av arbetslathet

Dagens ungdomar är minst sagt kräsna när det kommer till att söka jobb. Det finns en naiv uppfattning bland unga arbetssökande om att deras första jobb kommer att vara kul och trivsamt. Jag vill inte låta pessimistisk, men dessa inbillade tonåringar måste komma till insikt om att de utan erfarenhet och utbildning inte kommer att få något drömjobb med ingångslön på tjugofem tusen.

 

Det finns inga skitjobb

Till och med de så kallade ”skitjobben” är ju faktiskt svåra att få i dagens lågkonjunktur. ”Skitjobb” är en felbenämning som dagens unga inte har råd att använda. För några veckor sedan pratade jag med en vän om att jag tänkt söka sommarjobb som kökspersonal på McDonald's, hon reagerade med förvåning: ”Nej, vem vill jobba där? Där ska du inte behöva jobba.”. Det handlar inte om att behöva tacka ja till ett jobb på McDonald's, som om det vore något worst-case-scenario, det handlar om att kämpa för att få en anställningsintervju över huvud taget! En anställning är guld värd – vad den än innebär, och det är där många i min ålder har en vriden uppfattning: de tror att jobben är deras att välja, när det i själva verket är jobben som väljer sina anställda, och blir man vald – ja då har man en väldig tur och ska inte tveka på att tacka ja. Det finns inga skitjobb.

 

Jobb som finns men inte duger

Att neka det enda jobbet man har chans till och säga ”då blir jag hellre utan”, är inget annat än ren bortskämdhet. Telefonförsäljarjobbet är ett klassiskt exempel, många av mina vänner vägrar ens prova på jobbet. Andra är tveksamma och tackar nej i tron om att något bättre arbete ska komma upp. Somliga tar däremot jobbet – i två dagar – sedan säger de upp sig för att det ”inte passade”. Hur tror dessa ungdomar att de ska klara sig ut på arbetsmarknaden i framtiden om de inte har något att skriva i CV:t? Hur tror de att de ska klara sig om de inte ens kan jobba med telefonförsäljning i en vecka? Arbetserfarenhet skapar fler möjligheter i framtiden – något som folk verkar bortse totalt ifrån. Och vad är det för arbetsmoral att skriva på enmånads-kontrakt och sedan säga upp sig två dagar senare för att det inte passade? Dessa oseriösa snorungar bör skämmas! De förtjänar knappt ett jobb.

 

Allt löser sig inte

En vanlig inställning är att ”allt löser sig”, men sedan står man där på studenten, utan sommarjobb och en strökurs om dinosaurier till hösten. Planen var att flytta till Dublin i vår, men sommarjobbet har inte kommit ännu och det lär inte göra det på Irland heller då trettio procent av befolkningen är arbetslösa och unga människor flyr landet för att hitta jobb i andra länder. Det finns inget strategiskt tänkande. Ungdomar lever i en drömvärld där det finns jobb och pengar åt alla som kommer till en utan att man behöver lyfta ett finger. Men att få jobb är inte lätt. Det finns inte jobb till alla och allt löser sig inte om man inte sliter för det. Det lönar sig inte att försöka lite slappt och halvdant, det krävs kamp för att få arbete.

 

Arbetsmarknaden är främmande

Många jag känner har aldrig ens sökt ett jobb. De har inte varit inne på Arbetsförmedlingen, inte skickat mejl, ringt samtal eller träffat arbetsgivare. Hälften har haft tur att få nåt litet svartjobb av sina egenföretagande föräldrar, andra hälften har aldrig arbetat. För båda dessa grupper är arbetsmarknaden främmande. Att jobba svart för sina föräldrar kan inte jämföras med att jobba för ”främlingar”, såvida man inte planerar att jobba med pappa hela livet. Det finns en bortskämdhet och lathet i att söka jobbet hos föräldrarna, det är lätt att bli för trygg i det. Det kan skapa rädsla och olust för att gå ut i ”det riktiga livet” om man tidigare fått allt ordnat av föräldrarna. Samma rädsla och olust kan man få om man aldrig haft ett jobb. Ju längre man är arbetslös – desto svårare blir det att skaffa jobb i framtiden, dels mentalt men även eftersom att få vill anställa tjugoåringar som inte har någon arbetserfarenhet över huvud taget.

 

Klaga inte på lönen

Att det klagas på att första arbetet ger dåligt betalt och skylla på att arbetsgivaren utnyttjar ens arbetskraft är fullkomligt oacceptabelt. Att jämra sig över sjuttio kronor i timmen och tycka att man är värd mer är otroligt pretentiöst. Det är väl självklart att den som saknar erfarenhet inte kan få värsta VD-lönen? Man ska vara glad bara av att ha fått ett jobb. Att erbjuda lärlingsplatser med lägre löner är inte en dum idé då de skulle ge unga någonting otroligt värdefullt: fler arbetstillfällen och mer erfarenhet. Dessutom är det inte helt omöjligt att en lärlingsplats i slutar i en fast heltidsanställning. Visst, lönen skulle bli lägre, men i detta fallet är det mer värdefullt att kunna erbjuda unga jobb över huvud taget. En lysande lösning på ungdomsarbetslösheten.

 

Det finns jobb, men ingen vill ha dem

Det talas ju mycket om den höga ungdomsarbetslösheten, men samtidigt undrar jag: kunde den varit lägre om unga människor inte vore så lata, bortskämda och kräsna? Folk som tror att jobben kommer serverade på silverfat blir oftast utan arbete. De som söker jobb, men bara söker sådana tjänster som är ”out of their league”, får inte heller någon anställning. Utan anställning förblir även dem som anställs av ett telemarketingföretag men slutar omedelbart. Om inte tonåringarna vore så uppblåsta och inbillade, och insåg att de faktiskt får nöja sig med de ”värsta” jobben, så skulle fler unga anställas. Jag vet till exempel att de finns mycket jobb för unga inom äldrevården och telefonförsäljningsbranschen. Är man under sexton kan man jobba som reklamutdelare. Det kanske inte är arbetslöshet som är problemet - utan arbetslathet.

 

Det finns ingen arbetsnorm

I många umgängeskretsar finns det ingen norm om att man ska ha arbete. Det är de få som har arbete som sticker ut, istället för tvärt om. Jag ser på allvar med det. Om det inte finns något typ av ideal som säger att alla bör jobba, så nöjer sig folk med att leva på studiebidrag. Förr gav sig ungdomar ut i arbetslivet direkt efter gymnasiet. Inte sällan jobbade de extra under studieåren. Idag är det mer sällsynt att gymnasieelever har arbete vid sidan om skolan – folk är så lata att de knappt gör läxorna ordentligt – hur ska de dessutom orka jobba på eftermiddagar och helger?

 

Ungdomarna måste vakna till, komma ut ur bubblan och möta den "brutala" verkligheten: första jobben kan inte vara kul. De ska inte vara kul. Och det krävs mycket ihärdighet och entusiasm, bara för att ett ”skitjobb”. Får man ett jobb i dagens läge är det dags att jubla, även om det är som äldrevårdare eller försäljare. Lathet leder ingen vart i livet.



Våga kritisera gud - religion är politik

Vi lever i ett moderniserat samhälle där vetenskapen om jordens och livets uppkomst är under ständig utveckling. Trots detta finns det fortfarande många krista svenskar som har en starkt tro på Gud, Jesus och Bibeln. Att kristendomen spelar en stor roll för många är ett problem. Att människor följer religiösa dogmer ser jag med oro på. Självklart behöver människan en inre kompass och det är just därför man bör säga nej till religiösa skrifter som yttre vägledare i livet. 

Det finns vetenskapliga bevis på jordens skapelse, evolutionen och dess mekanismer, men det finns inga bevis som tyder på att det skulle vara någon gud som gett upphov till allt. Visst, universum är fantastisk och stort - men det är inte längre obegripligt. Jag kan förstå att man förr i tiden behövde något som kunde förklara livet eller ge tröst åt människor, men vi måste låta sekulariseringen och förnuftet ta över nu. Tröst, vägledning, ro och svar på livets frågor kan man få utan att vara troende. Humanismen är till exempel en alternativ formulering av vad det innebär att vara människa. Godhet och moral har människan inom sig även utan religion. Humanismen är ett bra sätt att vara en god människa och samtidigt frigöra sig från religiösa dogmer. Drivkraften finns i faktumet att naturen utrustat oss med moral, kärlek och känslor - de fungerar som överlevnadsinstinkter, vilket är fullkomligt biologiskt rationellt. Man behöver inte tro på gud för att vara god och tillfreds. 

"Man behöver inte tro på gud 
för att vara god och tillfreds"



Vi är rationella varelser och har därför inga anledningar på att miraklen som beskrivs i Bibeln verkligen skedde. Däremot är Bibeln en litterär berättelse som kan ha en metaforisk kraft, vilken kan anses fantastiskt betydelsefull i litterär mening. Bibeln är en av många historiska, klassiska verk inom litteraturen. Så det är klart att gud finns - som litterär gestalt. Gud existerar precis på samma sätt som Harry Potter eller Frodo Bagger existerar. Han som gestaltad karaktär kan både inspirera, men tyvärr även leda till att människor drar fel slutsatser.

Att Jesus var en god människa betvivlar jag inte, men att han gick på vatten, helade sjuka och uppstod ifrån de döda är påståenden som det inte finns någon anledning att bokstavstro, eftersom att det går emot all vår kunskap om hur naturens lagar fungerar. Vatten kan man omöjligt gå på, magiska helningskrafter finns inte och livet är inte evigt. På så vis är det extremt irrationellt att tolka Bibeln bokstavligen. Det finns inga bevis och kommer antagligen aldrig att komma några bevis på guds existens, så varför inte gå på det vi faktiskt vet och kan bevisa? Varför inte bara förlita sig till vetenskapen och förnuftet, tills den där Gud visar sitt sanna ansikte? 

"Gud existerar på samma sätt som 
Harry Potter eller Frodo Bagger
"


Många menar att kristendomen tillfört människor ett gott budskap som skapat ordning och moral i samhället. Om man studerar idéhistorian inser man att tankar rörande etik och moral, som empati och broderlig kärlek, uppstod i mycket tidigare än kristendomens budskap - redan i antikens Grekland filosofiska system. Antika filosofer kom med uttrycket "behandla andra som du själv vill bli behandlad" - en variant på kristendomens gyllene regel skulle man kunna säga. 

Egentligen kan Bibeln vara ganska omoralisk som rättesnöre. Det är bara att öppna gamla testamentet, så ser vi en gud som uppmanar människor till folkmord, etisk rensning, våldtäkt av kvinnor och hedersmord. I nya testamentet möter vi betydligt trevligare figurer, men vad var det som hände egentligen? Ångrade gud plötsligt att han dödat i princip alla världens människor i en syndaflod och bestämde sig för att vara snäll istället? Det verkar mer som att några fiffiga individer kom på en bättre idé och skrev ett nytt testamente. 

Och hur gör vi med teodicéproblemet? Om gud trots allt är god och allsmäktig, varför utsätter han sitt folk för så hemska saker? "Gud låter människan ansvara över sig själv" brukar många förklara problemet med. Ok, för det första: hur kan det då löna sig att be till gud, om han ändå inte har makten att besvara bönerna och forma människans öde? För det andra: hur förklarar troende de naturkatastrofer som sker helt opåverkat av människan - till exempel tzunamin som ryckte barn ifrån föräldrars armar med in i döden? I så fall är gud antingen rakt igenom ond, eller så har han helt enkelt inga krafter. Vad finns det för mening med att dyrka en maktlös gud? 



"För att människor ska kunna samexistera i en 
mångkultur krävs ett sekulariserat samhälle"


Tittar man tillbaka på historien inser man hur kyrkan länge utnyttjat sin makt genom att sälja avlatsbrev, snacka om djävulen och avrätta folk. Kyrkan har helt enkelt anspelat på att väcka rädsla hos människor. För att inte tala om de krig, diktaturer och fundamentalistiska rörelser som skapats på grund av religion. Religionen som ska representera trygghet och godhet har istället utvecklats till rädsla, skuld, vanmakt, hat och missförstånd. För att människor ska kunna samexistera i en mångkultur krävs ett sekulariserat samhälle - alltså ett samhälle som inte inkluderar någon gud, som är neutralt ordnat och oberoende av religion.

Det finns miljoner frågor som berör gud, livet och religion, men i slutändan kan vi endast vända oss till oss själva och vårt eget förnuftiga tänkande. Godheten, gemenskapen och moralen finns inom människan oberoende av religion, därför är argumentet om att folkbehöver en gud för att må bra inget som stämmer. Trygghet och kärlek finner man i livet och i andra människor, inte i någonting som man aldrig ens kommer att få bevisat för sig. Så sluta grubbla över gud, Bibeln och helvetet och gör någonting vettigt istället - börja leva. Ta vara på det liv du har här och nu, för livet är inte evigt.


Om du heter Ahmed, var god byt namn

KRÖNIKA När jag i somras extraknäckte som telefonförsäljare på försäljningsföretaget Online i Lund fick jag reda på någonting som jag då inte funderade så mycket över. Det är inte förrän nu, åtta månader senare, som jag kommit till insikt om hur förfärligt det som försegår på Online är.

De flesta personer som sommarjobbade som telefonförsäljare på samma avdelning som jag på Online, var någonstans mellan 16-19 år gamla. Själv var jag 17. Majoriteten av de anställda var alltså ungdomar. Så vitt jag vet är det fortfarande så.

Det var en helt vanlig dag på jobbet. Med min övertrevliga marknadsföringsröst och finslipade försäljningsmall hade jag lyckats sälja några burkar vitamintabletter till gamla damer som ville bli brunare i solen. Det var dags för en femtonminuters-rast och när jag gick ut från mitt rum stötte jag på en gammal klasskompis till mig. Jag blev glatt överraskad. Efter att ha snackat en stund om hur vi hamnade på Online kom vi in på det där med namn, och han berättade att personalen bett honom byta försäljarnamn. De hade rekommenderat honom att i försäljningssyfte presentera sig med ett svenskt namn, hans eget var nämligen turkiskt.

"Alla blattar måste kalla sig för svenska namn när de säljer, annars vill inte folk köpa" - detta förklarade min före detta klasskamrat. Han verkade inte ha några problem med att byta identitet när han satt i telefon, men jag började ändå fundera över om det var en bra grej.

En stund senare snackade jag med mina andra arbetskompisar om saken, och de bekräftade att det stämde. I princip alla anställda tjejer och killar med utländska namn uppmuntrades av cheferna att byta till ett svenskt namn istället. Märkligt, tänkte jag. Fast ingen annan verkade tycka att det var speciellt konstigt. De förstod att telefonförsäljaren ville ha ett annat namn när hon eller han sålde. Folk litar ju inte på blattar, med ett utländskt namn får de ingenting sålt, så med tanke på fördomarna är det bättre att kalla sig något annat - det menade mina arbetskamrater.

Jag fattar grejen - företaget vill tjäna pengar och svenska ungar säljer bättre för landet är fyllt av fördomsfulla gamlingar som omedelbart blir skeptiska om en telefonförsäljare heter Muhammed - tänk om han är en bedragare? Alla vet ju att invandrare oftast är kriminella...

Nej, riktigt så är det ju inte. För det första vill jag poängtera att oavsett huruvida det stämmer att försäljare med invandrarnamn inte säljer lika bra eller inte, så tycker jag att det är katastrofalt oansvarigt av ett stort företag som Online att diskriminera unga människor på det viset. Detta företag livnär sig på desperata sextonåringar som gör allt för att tjäna ihop sina sommarpengar. De verkar inte ha förstått att dessa tonåringar inte är färdiga vuxna och fortfarande påverkas otroligt mycket av omgivningens krav. Att uppmuntra unga killar och tjejer till att byta ut sina utländska namn för att tjäna pengar är samma sak som att säga: "du är invandrare, se till att bli svensk innan du får sparken". Som om det vore någonting fel med att vara invandrare!

Online sänder ut helt fel signaler till sina unga anställda. Detta är inget annat än diskriminering och jag tror inte att jag tar i när jag kallar det för vardagsrasism. Det spear ingen roll om Online säljer mer skit när deras anställda byter till svenska namn, detta är inte ok! Det är inte rätt, särskilt inte när det gäller så unga människor som kanske har dåligt självförtroende eller inte vet vem de är ännu. Dessa tonåringar formas fortfarande och kan så lätt påverkas av omgivningens uppfattning av dem. Om chefen säger åt sin sextonåriga anställda att byta ut ditt invandrarnamn så sänder han ut signalen att du inte är perfekt som du är. Det kan sluta med att den här personen får komplex för sin invandrarbakgrund, något som kan påverka personen hela livet.

Man kan fundera över vilka signaler man sänder ut till "kunderna" där hemma, de som sitter och svarar i telefonerna - man sänder ju inte ut några signaler alls. Eftersom att det aldrig är någon Ahmed som ringer, så är det inget folk kommer vänja sig vid. Först när dessa ungdomar faktiskt får använda sina riktiga namn kan dessa fördomar som Online-människorna snackar om, försvinna. Om man istället för att lyfta fram invandrare, trycker undan dem som om deras namn vore en skam, ökar bara rasismen och fördomarna. Jag säger bara en sak: skit i försäljningssyftet, för jämlikheten, antirasismen och ungas självförtroende är långt mycket viktigare än att en gammal tant i Vellinge köper mirakel-vitaminer för 59 kronor + porto. Fy på er Online!




Att uppmana sina anställda att byta namn till någonting svenskare är att passera en gräns.


Samhällets hatkärlek till skönhetsidealet

SKÖNHETSIDEAL Det finns en stark dubbelmoral i dagens sociala medier. Ena veckan skriver tjejtidningarna sensmoraliska reportage om anorexi, bulimi och samhällets sjuka smalideal. Andra veckan säger rubrikerna på framsidan någonting i stil med ”Bli smal till sommaren – 5 dieter som funkar”, ”Bästa metoderna för att rasa i vikt” eller ”Få en snygg kropp till bikinisäsongen”. De allvarsamma reportagen om hur hemskt det är med ätstörningar tappar helt och hållet trovärdigheten när nästa veckas heta ämne indirekt uppmuntrar till det.

Jag tror att jag börjar förstå dagens journalistik – den handlar inte om något annat än att tillfredsställa läsaren, inte för att den ens gör det, men det finns så många tidningar som bara skriver ren, innehållslös smörja. Smörja som tyvärr väcker intresse hos många unga och inte bidrar till annat än okunskap och trångsynthet. För att inte tala om vilken självförtroendetjuv den kan vara mot den utseendefixerade generationens tonåringar. Problemet är att journalisterna skriver denna skit av en anledning – vi är så många som lockas av den. Frågan är: varför? Finner vi verkligen njutning i att läsa om den senaste bantningsmetoden som alla bara måste prova? Mår vi verkligen bättre av att ständigt prackas på med skönhetsspecialer som ska lära oss hur vi kan bli vackra och utseendemässigt dugliga? Nog inte, nä. Men varför fortsätter vi då lockas av dessa rubriker och läsa reportagen?

Det finns ett stort frågetecken i vår hatkärlek till utseendefixeringen. Samtidigt som vi hatar och kritiserar den, finns den inom oss som någonting fundamentalt. Den plågar och driver oss på samma gång. Driver oss till vansinne och otillräcklighetskänslor. Hur kan någonting så ångestladdat ändå tilltala oss?



Det finns en strävan, en längtan – en ångest inom oss att bli vackra. Vi har blivit så påverkade av omvärldens ideal att kraven utifrån krälat sig in på insidan och sugit fast sig som en smäck i benmärgen på oss. Kravet, målet, viljan och längtan att se bra ut har blivit en del av oss – vi är hjärntvättade och kan inte längre rå för det. Vi är däremot fullt medvetna om hur fel det är och skriver gärna arga krönikor om det – gör vi det av moraliska principer? Vi älskar att kasta paj på dom som är besatta av sitt utseende. Vi tycker att det är sjukt fel och himla synd. Men när det kommer till oss själva – är inte vi precis likadana?

Det där med utseende är svårt. Hur utseendefixerad får man vara egentligen? Var går gränsen? Är det när man sminkar sig eller använder blekande tandkräm? När man plattar håret eller har högklackat? Eller är det snarare när man själv börjar känna sig pressad och få ångest? När ens självkänsla börjar brytas ner och man stoppar fingrarna i halsen efter tårtkalaset? Det måste ju finnas någon sorts balans. Det är klart att man ska få bära läppstift och fixa frisyren. Det är klart att man ska få vara smal. Men det finns en överdriven och närmast sjuklig skönhetshets i journalistiken, TV-serierna, reklamen och samhället i största allmänhet. Det är en balansgång mellan skönhet som ett lättsamt intresse och skönhet som ett standardiserat samhällskrav som får människor att må skit. Skönhet som intresse innehåller dock en hel del problematik i sig – reportaget om håruppsättningar får ju inte locka mer än reportaget om kvinnoförtrycket i mellanöstern. Det vore synd om smink, hår och mode var de svenska ungdomarnas största passion, medan Irans regering avrättar homosexuella på löpande band. Jag menar bara att det är viktigt att unga engagerar sig i sånt som verkligen är viktigt, eller åtminstone är medvetna om vad som händer i världen och inte bara uppfylls av allt som har med skönhet att göra. Det är lätt att fastna i den rosaglittriga välfärdsbubblan där 3 kg för mycket kroppsfett är det största problemet. Som sagt, det är en balansgång.

 


Burkan ur ett jämställdhetsperspektiv

Ja, burka eller inte burka - det är frågan. Religionsfrihet för allt i världen, men när religionens lagar krockar med jämställdheten och kvinnans rättigheter, hur ställer vi oss då? Visst, kvinnan borde ju ha rätt att bära burka om hon vill - men är saken inte mer komplex än så? Blundar vi för vad burkan verkligen innebär och är en följd av?

Enligt mig själv går burkan hand i hand med kvinnoförtryck. I grund och botten grundar sig burkan i idén om att kvinnan är mannens att äga och bestämma över. Och även om många kvinnor bär burka av "kulturella och traditionella skäl" så är burkan - åtminstone sett ur ett historiskt perspektiv - ett kontrollmedel, ett sätt för mannen att "markera sitt revir", ett sätt att ta bort kvinnans personliga integritet och anonymisera henne - som om hon inte vore människa. Är det humant?

Det kvittar om kvinnor bär burka av egen vilja, det ligger så mycket historia i den - så mycket sexism, integritetskränkning och könsmaktsordning. Och om det är ett sådant kvinnoförtryck som religionen står för - då är det dags att sätta en gräns. Religionsfrihet eller inte - sexism är inget man bara kan tolerera sådär.

Jag föreslår inte ett burkaförbud - det skulle bara leda till konflikter, oro och ett ännu större mellanrum mellan muslimer och icke-muslimer. Men jag skulle vilja se en förändring, någon slags upplysning och mer debatter och diskussioner kring frågan. Folk är rädda tycka och tänka, rädda för att uppmärksamma frågan och få felaktiga stämplar. Religion är så känsligt, jag vet det - men precis som att man behöver prata jämställdhet och välfärd så behöver man prata religion. Religionen spelar en så pass stor roll i samhället att den har ett lika stort diskussions- och debattvärde som politik. 

Så blunda inte för kvinnoförtryck. Låt islam bli en del av svensk kultur - men låt den få en jämställd status. Säg nej till könsmaktsordningen - tänk på vad burka egentligen innebär! 


"Ja shit vilken äcklig bög alltså"

- En kommentar jag hör ganska ofta.

Det finns ett jävla förakt mot bögar. Jag ser det varje dag bland folk i min egen ålder. Jag trodde vi var förbi dom dagarna då folk var tryckte ner homosexuella. Men faktum är att så sjukt många killar jag känner är rädda för bögar. De erkänner kanske inte det rakt ut, men man märker det på hur de resonerar och på hur mycket skitiga synpunkter de har på de tre öppet homosexulla killarna på skolan. Jag överdriver inte när jag säger att det kan räcka med att nämna en av bögarnas namn och killarna gormar högt: "öööööööeeuuuuueeeeh". Vilket i de flesta fallen betyder "usch vad äcklig han är" typ. Inte sällan har jag dessutom fått höra kommentarer från killar om hur vidrig den där bögkompisen är. Jag undrar: VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK? HOMOFOBI ÄR INTE OK.

Jag äcklas verkligen av den avsky somliga har för homosexuella, den får mig att vilja kräkas.

"Jo ja visst ska bögar få gifta sig. Alla är lika värda". Jaså, för det märks verkligen inte på ditt sociala beteende att du tycker så. Det är så lätt att säga saker. "Alla är lika värda", "Utseende är inte vitkigt", "Tjejer ska inte bli kallade för horor", "Homosexuella ska behandlas rättvist" - det är mycket prat och lite action. Hela ungdomsvärlden består av klockrena dubbelmoraliteter. Folk har så mycket moraliska åsikter om allt men de följer inte ett skit själva. De tänker ändå precis likadant som idioterna när de ser en lättklädd tjej i stilettklackar på stan eller träffar en fnittrig bögkille med handväska i verkliga livet. Prata duger inte. Hyckleri duger inte. 

Rent allmänt så är jag är själv inte helt perfekt när det gäller att vara opåverkad av de normer och fördomar som finns i samhället. Men jag försöker bli bättre på att tänka efter innan jag tänker något sexistiskt eller slänger ur mig en fördomsfull kommentar. Man måste alltid sträva efter att leva som man lär, det är skitviktigt.

Hatet ska bort!



Feministfest

We are girls, Rebecca & Fiona.






Kvinnor är horor, män är män

Japp, så är det! Åtminstone när det kommer till att ligga runt. Både män och kvinnor resonerar på det viset. Medvetet eller omedvetet, det är ju fördjävla sexistiskt. En social könsnorm som verkligen inte verkar vilja försvinna, trots att rollerna är så mycket mer uppluckrade än förr. Det där med att en tjej som haft sex med "många" får stämpeln som ett smutsigt luder ungefär, och att en kille som gör precis samma sak (fast med tjejer) ses lite som en kung. Killen får respekt medan tjejen blir spottad på. Douchebag klingar bättre än slampa. Jag tycker att det är ett nedrans apskit alltihop.

Förhoppningsvis är saken så uppenbar att jag inte ens behöver förklara vad jag menar? Det är ju inget snack om saken, killar och tjejer ska behandlas lika i alla situationer. Att omvärlden har en så könsindelad syn när det kommer till ungas sexliv är bara beklagligt. Det är ett genusmönster som är jäkligt svårt att bryta dessutom. Det är ganska lätt att säga att "tjejer borde ligga mer och vara stolta över det" men det är en annan sak när det kommer till kritan. Ingen tonårstjej i hela världen vill ju ha ett rykte om sig att vara lätt på foten, ingen vill bli kallad för hora. Killar å andra sidan blir snarare upphöjda till himlen än mobbade om de fått ligga. I grabbvärlden är det mer av en statusgrej att ha legat med många tjejer, ett lyckat åstadkommande, en framgång - någonting fett bra helt enkelt. Killen är skön, lyckad, ball. Varför får tjejer inte alls samma tillfredsställande bemötande i samhället?

Vad ska vi göra åt saken då? Det är viktigt att ta up ämnet bland unga och få dem att förstå att tjejer och killar har precis samma rätt att ha sex med hur många de vill. Inte fan ska tjejen få ta skit för att göra precis samma sak som killen hyllas och respekteras för. Först när omvärlden har andra reaktioner på saken än vad de har idag kommer tjejer våga leva ut och göra vad fan de vill göra, leva lika fritt som männen lever idag. Det är så extremt vanligt att unga tonårsflickor, framför allt i högstadiet, kallas för hemska saker av sina skolkamrater. Självklart tär denna mobbingen på människor något otroligt och därför ska den bort bort bort. De sociala könsnormerna begränsar människor och skapar mycket negativa känslor, både hos killar och tjejer. Och det är allas ansvar att se till att den försvinner.

Samtidigt: varför ska vi vänta ut omvärlden och längta till dagen då de ändrar sitt synsätt? Då blir man ju återigen ett offer. Att fler tjejer kämpar genom att skita i vad andra tycker och göra vad fan de vill, har en grymt förebyggande effekt ju. Ju fler som hakar på desto mer kommer respekten växa och normaliseringsprocessen kan ta fart.

Respektera andra och behandla alla människor lika oavsett kön för guds skull. Det är väl klart att tjejer också ska få ligga utan att sjunka i andra människors ögon?

Bild till filmen

Hipp hipp hora- horan är också skitförbannad.




RSS 2.0